Motståndet mot Tidöavtalet växer och på många håll i landet har det hållits stora manifestationen mot förslaget om att ta fram en angiverilag. I oktober leder Rätt till vård-initiativet ett seminarium i riksdagen, tillsammans med bl.a. Röda Korset och Rädda Barnen, med fokus på förslagen om anmälningsplikt och
begränsningar i möjligheten till tolk. Prenumerera på Rosengrenskas nyhetsbrev för att hålla dig uppdaterad.
Det senaste nyhetsbrevet kan du läsa här.
Håll dig uppdaterad om vår verksamhet och få tips om intressanta texter genom att prenumerera på vårt nyhetsbrev!
Klicka här för att komma till senast nyhetsbrevet.
I april anordnade Rosengrenska en föreläsning med Peo Hansen utifrån hans bok Migrationsmyten.
Läs Torgny Ahlstads referat nedan eller se föreläsningen i efterhand via vår youtubekanal.
Myter kan definieras på olika sätt, där ett sätt är när en föreställning är så stark att den överlever trots att verkligheten vid upprepade tillfällen visar att föreställningen är falsk. Det är en sådan myt som Peo Hansen vill beskriva i boken Migrationsmyten, myten om att migration är en stor kostnad för de länder som mottar migranterna. Han gör det genom ett trestegs-program, där det första steget är en kritik av resonemanget bakom kostnadsbeskrivningen, det andra steget är att visa hur ett annat sätt att se på ekonomi kommer till ett annat resultat, och det tredje steget är att jämföra de bägge alternativen med vad som verkligen har hänt.
Enligt Peo Hansen har under en lång tid ekonomer och ledare för stater understrukit betydelsen av sunda statsfinanser och en budget i balans. Kraven på att statsbudgeten skall visa på överskott har varit ett tema som finansministrar i Sverige hållit hårt på oavsett partifärg, och samma sak har hörts inom EU där kraven på lägre statsskulder med mera har gjort att de flesta regeringar eftersträvar en statsbudget med ett överskott. Samtidigt så har det uppstått ett fokus på kostnader för staten och ett sökande efter att kunna minska dessa.
I denna situation har migration kommit att behandlas som något som kostar staten genom de krav som den ställer på bostäder, utbildning, med mera. Inom EU har detta lett till att man på olika sätt har försökt införa regler som gör att de som kommer hit skall ha så få sociala rättigheter som möjligt, helst bara rätten att arbeta. Arbetskraftsinvandringen omgärdas av hinder för arbetarna att exempelvis ta del av sociala förmåner, ta med familjer, och att få annat än akut sjukvård. Inte ens högutbildade forskare, som EU försöker locka hit, får ta del av fulla sociala rättigheter. Trots att vi är beroende av migranter, för att till exempel jord- och skogsbruket kräver säsongsarbetare, så skall de få minimalt stöd. Sämst av alla är flyktingar enligt regeringarna, för de har rätt att stanna och därmed behov som måste tillfredsställas. Detta gör att stater försöker göra tillvaron så osäker som möjligt för dem, till exempel genom att bara bevilja tillfälliga uppehållstillstånd som Sverige gör.
Men hur har man kommit fram till att migranter och speciellt flyktingar, kostar? Grovt kan man säga att man räknar på hur mycket offentliga medel flyktingar kostar under sin tid i värdlandet och sedan ställer det i proportion mot den skatt de betalar in. Ett stort problem med det sättet att räkna är att de med låg lön och upp till nivån för en medellön alltid kommer ut som kostnader, inte bara migranter. Kvinnor är en kostnad för män, barn som utbildar sig till vårdbiträden eller bibliotekarier är en kostnad, och så vidare. Och eftersom migranter och flyktingar oftare än ”svenskar” har låga löner blir de en kostnad för Sverige, oavsett hur nyttiga eller oumbärliga de är. Det visar hur omöjligt eller absurt det blir att använda kostnadsperspektivet för att bedöma möjligheterna med migration.
Peo Hansen använder sig av en annan syn på kostnaderna inspirerat av den moderna penningteorin. Den första skillnaden mot det som beskrevs innan är att staterna med egen valuta inte har något stort behov av att gå med överskott och därmed inte heller behöver vara så bekymrade över statsskulden så länge den är i den egna valutan. Anledningen är att de alltid kan trycka nya sedlar, eller med datorn skapa nya finansiella tillgångar. Ingen stat med egen valuta kan gå i konkurs i brist på pengar, men vad som däremot är centralt för staterna är de reella resurserna, hur de lyckas skapa de resurser som verkligen skall göra jobbet. Om staten går med överskott men det, som i Sveriges fall, leder till en sjukvård med personalbrist då utbildningar och annat fått stå tillbaka så skapas problem som är reella. Trots att regionerna fick tillskott av pengar under pandemin kunde de ändå inte växla in det till ökad sjukvård då personerna saknades. Om staterna mer fokuserat på reella resurser i stället för finansiella hade EU stått starkare.
Nästa synsätt som skiljer det traditionella sättet att se på ekonomin med den moderna penningteorin är att se på var utgifterna hamnar. Det som är en utgift för staten är en inkomst för någon annan. I Sverige kan vi dela in ekonomin i 4 grupper, staten är den första, kommuner och regioner den andra, hushållen och de privata företagen den tredje, och utrikeshandeln den fjärde. Balansen mellan de olika delarna slutar alltid på noll, den enes överskott är någon av de andras underskott. Om staten skall gå med överskott måste därmed någon av de andra gå med underskott och det har oftast varit kommuner och regioner som fått se sina budgetar krympa. Effekten blir alltså att välfärden minskar i samma takt som statens överskott ökar. När finansministern ”samlar i ladorna” skulle hon eller han lika väl kunna säga att de sparar genom att ta från välfärdens resurser.
En viktig del av den moderna penningteorin är att skilja mellan valuta-användare och valuta-skapare. Kommuner och regioner, och privatpersoner och företag är valuta-användare och måste därför ha budgetar i balans över tid men staten är en valuta-skapare och måste inte det, för staten kan alltid skapa nya pengar. Problemet för staten är hur pengarna skall användas för att skapa reella resurser men pengarna är aldrig problemet för staten.
Det är främst 3 tillfällen som Peo Hansen använder för att undersöka hur de två olika sätten kan förklara vad som hänt och hur det förklaras från statens sida. Det första tillfället är finanskrisen och hur krisen drabbade vissa länder inom Euro-zonen, det andra är den så kallade migrationskrisen 2015 och det tredje är vad som hände under pandemin.
Lågkonjunkturen efter finanskrisen slog mot de sydeuropeiska staterna som ingick i Euro-samarbetet, främst Grekland men även Spanien och Italien. När skatteintäkterna sjönk var de tvungna att kompensera med lån i Euro men det var inte deras egen valuta så de kunde inte bara trycka nya sedlar utan blev tvungna att låna och långivarna krävde att de skulle spara på välfärden för att få en budget i balans, annars skulle de inte få några lån. För att få tillgång till finansiella resurser var de tvungna att minska de reella resurserna i form av ökad arbetslöshet med mera. Det som skulle hänt enligt den traditionella politiken, en återhämtning och skapandet av en stark ekonomi, hände inte men det som den moderna penningteorin förutspådde var det som hände, en förlust av reella resurser och svårt med återhämtning.
Motsatsen hände under pandemin när den Europeiska Centralbanken meddelade att de garanterade alla eventuella underskott hos Euro-länderna, att de övergav den traditionella synen på budget i balans. Då kunde staten i alla länder spendera utan att befara eventuella bestraffningar. Problemet var att det saknades reella resurser för att hantera alla sjuka, sjukvården hade krympt under besparingsåren, så nu fanns inte det som skulle varit till nytta. Om man ser vad som hände inom hela EU så fanns det inget samband mellan hur väl staterna kunde hantera krisen med hur regeringarna innan uppfyllt en budget i balans. Polen som aldrig haft en budget i balans klarade sig lika bra som Sverige som ”samlat i ladorna”. Vad som hände är svårt att förklara med traditionell ekonomi men passar väl in i den moderna penningekonomin.
Då återstår att se på vad som hände i Sverige under den så kallade flyktingkrisen 2015. Regering, OECD och de flesta ekonomer förutspådde att det skulle innebära en stor ekonomisk kris när Sverige tog emot så många flyktingar. Välfärden och statsfinanserna var i fara påstod alla, men om man tittar på det i efterhand så hände inget av det. Inkomsterna till kommuner och regioner ökade och de fick en möjlighet att rätta till det som de innan varit tvungna att försämra, näringslivet fick också tillgång till nya resurser och till och med staten fick ökade skatteintäkter. Finansministern kunde till och med skryta med att de klarat av krisen utan att behöva låna. Däremot blev det problem 2018 och 2019 när staten återgick till att prioritera en budget i balans med ett överskott. Då krympte kommunernas och regionernas budgetar, de fick återgå till att spara in eller effektivisera. Den andra sidan var också att de privata hushållen blev tvungna att börja låna, främst för att ordna boende. Men hushåll, kommuner och regioner kan inte låna sig ut ur en minskad inkomst mer än kortsiktigt.
En orsak till att det gick så bra under 2015-2017 var att det extra stödet till främst kommunerna inte stannade där utan gick vidare till personal, företag och flyktingar som alla konsumerade dessa finansiella resurser och därmed bland annat skapade reella resurser som nya skolor och äldreboenden, som kunde sätta arbetslösa i arbete och som i slutändan skapade nyutbildad personal bland de flyktingar som anlänt. Sammanlagt ökade detta skatteunderlaget och därmed ökade även statens intäkter. Mottagandet blev en finansiell framgång men också en reell framgång, det är det som gör att talet om migrationens stora kostnader är en myt.
Med en god framförhållning skulle EU kunna ta emot alla dagens flyktingar och med flyktingarnas hjälp skapa ett starkare Europa, i alla fall enligt Peo Hansen. Tyvärr verkar motsatsen ske, döden på medelhavet fortsätter.
Boken heter:
Migrationsmyten – Sanningen om flyktinginvandringen och välfärden – ett nytt ekonomiskt paradigm. Av Peo Hansen utgivet på Leopard Förlag år 2021.
Vi har bjudit in Peo Hansen, professor i statsvetenskap vid Linköpings universitet, till ett webbinarium för att be honom om att redogöra för tankarna i hans bok Migrationsmyten.
Läs mer och få information om hur du deltar i vårt extrainsatta nyhetsbrev.
I mars månads nyhetsbrev kan du bland annat läsa om den fortsatt tunga kritiken mot förslagen i Tidöavtalet och om organisationer och vårdpersonal som går samman för rätten till vård på lika villkor.
Rosengrenska fortsätter att arrangera webbinarium med intressanta teman och föreläsare, denna gång med Peo Hanson utifrån hans mycket läsvärda bok Migrationsmyten. Vi har också den stora glädjen att bjuda in er alla till Rosengrenskas 25-årsjubilieum. Den 20 oktober firar vi 25 års kamp för vård på lika villkor på Kulturhuset Oceanen i Göteborg! Läs mer i nyhetsbrevet.
I årets första nyhetsbrev reflekterar vi kring året som gått och tipsar om texter och reportage som skrivits som en reaktion på förslagen i Tidöavtalet.
Missa inte inte heller vårt kommande webinarium med författaren och journalisten Elinor Torp, som berättar om sin reportagebok Vi, skuggorna – Ett Sverige du inte känner till. Länk och mer information om föreläsningen finner du i nyhetsbrevet.
Klicka på länken för att läsa nyhetsbrevet i sin helhet.
Årets sista Nyhetsbrev har fokus på Tidöavtalet. Du kan bl.a. läsa om Rosengrenskas senaste heldag och om kommande intressanta evenemang. Läs också artikel från Vårdfokus där Rosengrenskas Matilda Persson intervjuas. Klicka på länken för att läsa Nyhetsbrevet i sin helhet!
Söndagen den 23 oktober 2022
Sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter
Heldagen startade med att barnmorskan och doktoranden My Opperdoes presenterade sitt doktorandprojekt ”Ensamkommande flickor på flykt – sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter under tonåren och som unga vuxna”. Barnmorskan och doktoranden Anna Andrén gav därefter en beskrivning av vilka utmaningar och vårdhinder migranter möter under graviditet och förlossning ur ett globalt och nationellt perspektiv. Anna berättade vidare om Rosengrenskas mottagning och gav exempel på vilken typ av vårdhinder papperslösa i Sverige möter utifrån ett SRHR-perspektiv. My avslutade med att berätta om den mobila mottagningen ”SRHR-bussen” och hur dom arbetar för att stärka den sexuella och reproduktiva hälsan hos personer som den vanliga vården har svårt att nå.
Under nästa presentation fick vi lyssna till Lina Gustin från RFSU som började med att beskriva vad begreppet Sexuell och Reproduktiv Hälsa och Rättigheter (SRHR) egentligen är och hur RFSU arbetar för att stärka dessa rättigheter såväl nationellt som internationellt. Lina gav exempel på RFSU:s påverkansarbete, bland annat berättade hon om hur de bedriver sexualundervisning i skolorna och hur de framöver kommer att fokusera mer på att motverka rasism.
Förmiddagen avslutades med att Jyotsna Chulki, Nadifa Hashi och Ruaa Alanbari från föreningen Tidigt föräldrastöd presenterade projektet “Mentormammor” i Bergsjön som ger enskilt stöd till nyanlända och särskilt utsatta mammor. Vi fick en inblick i hur kulturtolkar genom sitt utåtriktade arbete i lokalsamhället arbetar för att motverka den osäkerhet som många migranter upplever i kontakt med svenska myndigheter. Vi fick också lyssna till hur kultur-doulorna arbetar med att stötta kvinnor före, under och efter graviditet och förlossning genom att bland annat erbjuda förlossningsförberedande kurser på olika språk.
/Styrelsen, genom Anna Andrén
Systerorganisationer
Heldagen fortsatte med att AnnSofie Olsson, diakon i Svenska Kyrkan, berättade om kyrkans inriktning på barns ekonomiska och sociala situation. AnnSofi lyfte barns beroende av vuxna och vikten av att uppmärksamma detta för att bidra till bättre framtidsmöjligheter för barn och unga. AnnSofi berättade också om kyrkans arbete med läxhjälp, för både barn och vuxna, samt en verksamhet som vänder sig enbart till vuxna, ENVIS. ENVIS är ett utbildningssamarbete med Helsjöns folkhögskola. Kyrkan önskar att deras verksamhet skall finna vägar och sammanhang för engagemang och bära hopp om att förändring är möjlig.
AGAPE startade efter flyktingvågen hösten 2015 och uppmärksammar främst ensamkommande ungdomars situation. Matilda Brinck-Larsen berättade om hur AGAPE försökt skapa förutsägbarhet för ungdomarna, hur svårt det har varit och hur illa ungdomarna far. Hon använde begreppet vagabondera för att beskriva ett sätt för dessa ungdomar att reagera på stress. När deras framtid blev oförutsägbar så drog de sig bort och försökte skapa ett liv de kände till. Det blev i många fall att leva i hemlöshet. I dessa situationer blev de lätt offer för droger, kriminalitet och sexuella övergrepp. Mycket av AGAPEs arbete har handlat om att få in ungdomarna i ordnade förhållanden och många har fått utbildning.
Valdemar Möller och Margreth Heirås från organisationen Ingen människa är illegal beskrev sitt arbete med papperslösa, ett arbete som pågått sedan 2001. Ingen människa är illegals arbete har främst inneburit stöd till papperslösa genom hjälp med boende och uppehälle. Ingen människa är illegal jobbar även med politisk påverkan, för migranters mänskliga rättigheter.
Anne Sjögren började med att understryka att ensam inte är stark utan det är genom att arbeta tillsammans, till exempel i nätverk, som man lättast når framgång. Hon underströk att det egentligen är det offentliga som har ansvaret för att migranter får sina mänskliga rättigheter tillgodosedda så är det idag de ideella organisationerna står för plan B. Att arbeta tillsammans i nätverk är inte alltid lätt då olika organisationerna har olika utgångspunkter och tar på sig olika uppgifter. Det krävs en tydlighet i nätverket, vad det står för och vad det skall uppnå. Rätt till vård-initiativet är ett nationellt nätverk som driver på för att migranter skall ha rätt till vård. Bakom nätverket står till exempel vårdens fackföreningar, ideella organisationer och många fler. Vård för utsatta grupper är ett nätverk i Göteborg som arbetar för att utsatta grupper som hemlösa, EU-migranter och papperslösa skall kunna få vård.
Räddningsmissionen är en organisation som främst bekostas av frikyrkorna och som arbetar med sociala problem. Daniel Åman och Edina Alfredsson berättade främst om ett projektsamarbete med Regionen, inom vilket man ska studera arbetslivsrelaterad kriminalitet. Projektet fokuserar på den allt större del av arbetslivet som utspelar sig i skuggan av det traditionella arbetsmarknaden. De berättar om allt mellan jobb med osäker och dålig betalning, som till exempel Foodora-cyklister, till människohandel. Det finns ingen som har kontroll över hur vanliga dessa typer av anställningar är men man vet att migranter utgör en stor andel av dessa arbetstagare. Man lyfter en önskan om ett fackligt center för papperslösa och problemet att man som exploaterad eller anställd under otrygga förhållanden ändå kan ha det bättre än som utvisad.
I Stockholm har Röda Korset en vårdförmedling med fem anställda som arbetar med bland andra papperslösa. De sysslar med direkt vård, med vårdförmedling, med information till vårdsökande och med påverkansarbete. Till skillnad mot Rosengrenska har de även nationella uppgifter och hjälper till exempel Rosengrenska med enskilda fall.
Röda Korsets vårdförmedling försöker närma sig det offentliga och eftersträvar IOP:er (Ideellt Offentligt Partnerskap) som kan utveckla verksamheten. De har identifierat flera stora brister i vården av papperslösa, till exempel stöd till anhöriga till svårt sjuka och smittskydd. Röda Korset ser behov av att utöka sin verksamhet för att kunna möta behoven.
Efter presentationerna diskuterade presentatörerna den nya politiska situationen. Fortfarande finns många frågetecken runt Tidö-avtalet men det är tydligt att migranter kommer att få det svårare att få sina rättigheter tillgodosedda. Frågor ställdes om ifall detta kommer leda till ett utökat skuggsamhälle, om papperslösa barn kommer bli rädda för att gå till skolan och så vidare. Men möjligheterna lyftes också; skyddande grundlagar om barns rättigheter och kommuner och regioner som styrs av andra värderingar än den nuvarande regeringens.
/Styrelsen, genom Torgny Alstad
Presentationer från dagen finns här.
Välkommen på heldag med Rosengrenska 23 oktober, på Världskulturmuséet! Läs mer i Nyhetsbrevet!
I sommarens första Nyhetsbrev kan du läsa om kommande heldag med Rosengrenska och får en liten rapport från PICUM:s årliga konferens. Klicka på länken för att läsa Nyhetsbrevet i sin helhet!
Rosengrenska önskar er alla den sommar ni längtat efter!
https://www.rosengrenska.org/wp-content/uploads/2022/06/Nyhetsbrev-Juni-2022.pdf